written by alfraida

tror jag aldrig haft så ont. en sjuk smärta som strålar genom hela kroppen men som ständigt dunkar till rakt i hjärtat. man klandrar sig själv och tänker hur man kunde vara så dum. kärleken är blind säger dom men inte visste jag att det var så stora synfel. sen inser man även att det är inte meningen, att det inte är mig det är fel på. att du är så vilsen så du inte vet vad. du vet inte längre vad som är vad. vem som är vem. vem som tycker vad, ska ha vad eller vill vad. trodde det aldrig kunde bli så här. inte så här jävligt. att ständigt leva i ett hopp och en dröm att allt ska bli bra. åren får en att växa. åren får en att inse vikten av ett fullständigt underbart liv. när människor som betyder så enormt för en, börjar betyda mer och mer. man utvecklar ett helt underbart samspel. där kärleken spelar mest i spelet och man är odödlig. vi mot världen. denna mäktiga känsla som binder två varelser förevigt. inget kan stoppa oss nu.. .. .. när man sedan inser att det kanske inte är den samma pusselbit. vi passar inte lika bra ihop som lego. som att trycka in en fyrkantig kub i ett runt hål. är de det man kännt så länge?? all den värme och röd färg som sprudlat ur under så lång tid, vad va det?? du kanske inte känner som jag. du kanske inte ens vet vad jag pratar om. du kanske inte har en aning...

varför vänder du ryggen till den som bryr sig?